Haha, jag tänkte publicera första delen av min berättelse "Vi". Den är kult för mig, döm inte mitt tolvåriga jag, hade inte tänkt att ändra på något förutom eventuella stavfel, den ska visa min författarsida för sex år sedan, njut!

Maja är 13 år och bor tillsammans med sin pappa och storebror i stockholm, en tvåa. Hennes pappa är arbetslös och lever på socialbidrag och hennes storebror är på fester vissa helger och kommer hem full och då bråkar han med pappan. Själv har hon koklsvart hår, kaxig men innerst inne osäker. "Tuffaste bruden i klassen" säger vissa. Men ingen vet något, om henne.

Sara är 13 år och bor tillsammans med sin mamma och pappa på söder i stockholm dom har en villa med 8 rum och en städerska och en "barnflicka" som heter Hanna och som hjälper henne med läxor och lagar mat när mamma och pappa inte hinner, det är så oftast! Eller alltid. Alla i klassen tycker hon ska vara glad, flickan som får allt hon pekar på, flickan som har ett rum fullt med greje rhon inte ens har rört. Men ingen vet något, om henne.

Sara går på hagalundskolan utanför Stockholm och åker taxi dit varje dag.

Maja går på Jakobsbergskolan inne i stan och går 4 km fram varje dag.

Berättelsen handlar om två flickor med helt olika världar och som tillsammans hittar varandra och en vän dom båda saknat.

Sofia Olsson 6b

Haha, det märks tydligt att mina kunskaper om hur man lever som "fattig" och "rik" inte var så välutvecklade. Eller att jag inte känner till stockholm bättre än att det fiktiva faktiskt dög. Idag skulle jag garanterat hittat på en annan stad eller kollat upp namn på eventuella skolor som kanske fanns där. Hur fräckt är det med en villa med åtta rum liksom? Jag kan ju erkänna att mina bilder av hur det såg ut i t.ex Saras villa mer skvallrar om 15 - 20 rum, jag minns fortfarande hur det såg ut. Stor marmortrappa i en 30 kvadratmeter stor hall. Åtta var nog att ta i riktigt ordentligt när jag var tolv. Eller hur jag idag vet att alla tal under tolv, eller i vissa fall arton, skrivs med bokstäver, inte siffror. Men det kan jag inte klandra mig själv för, det lärde jag mig i ettan på gymnasiet när jag skrev att en flick var 2 år i en analys och min lärare påpekade det. Ja nu blev det något som kan ses som en diss av min berättelse men det jag ville komma fram till var nog snarare att min språkutvecklign är intressant. För det bästa sättet att utveckla sitt eget språk är att hela tiden gå in och ändra vad man har skrivit, ord, meningsbyggnader, uttryck. Det gör jag ofta med mina egna textet som jag senare ska lämna in, psykolgoiuppgften har nog sett ut på tjugo olika sätt och än är jag inte färdig. Då är det framförallt språket jag ändrat.

Godnatt på er, ett sånt långt inlägg det blev!