Här kommer ett litet inlägg om fenomenet facebook och en sak som jag antagligen inte är ensam om att reagera över, nämligen det där med att man ska vara vän med så många som möjligt, oavsett vad man tycker om varandra ska man samla siffror och det är liksom lite status över att ha typ 784 vänner. För ärligt talat, om du skulle gå igenom din facebooklista, handen på hjärtat, kan du säga att du känner alla där? Eller kan du säga att du bryr dig om hälften av alla, även om du känner dem? För mig finns det ett par olika anledningar till varför jag vill vara vän med någon, det kan handla om att det är en gammal vän man inte träffat på länge, då är Facebook ett bra sätt att återuppta kontakten på, sen är det de där primära vännerna, de man har ständig kontakt med oavsett internet, och så är det de där man kanske inte träffar eller har någon vidare kontakt med men man vill ändå hålla lite koll på vad de sysslar med.

Ovanstående anledningar är möjligtvis inte uttömmande men det är väl ungefär så det ser ut för de flesta. Men varför ska man vara vän med någon på facebook om man varken bryr sig om personen, är intresserad av att lära känna henne/honom eller veta vad de sysslar med? Är det inte lite anmärkningsbart att samla på sig människor på sin vänlista när man inte har något syfte med den individuella relationen till människan, det är snarare ett större syfte där den med flest vänner, högst siffror, vinner. Självklart finns det undantag från regeln, en del människor får kanske oändligt många väninbjudningar och vill inte tacka nej. Och sen har vi de offentliga personerna, var drar man gränsen, vem VILL ha 4000 vänner, hur håller man då koll på alla ens "riktiga" vänner?

Det är en massa frågor och inga svar, men jag har funderat på det här ett par gånger och det känns faktiskt lite löjligt att vara vän med vissa personer, "bara för att". För mig personligen är inte den individuella relationen så nödvändig att jag spenderar hela mina dagar med att hålla kontakter, höra av mig och vårda relationer. Det ska ju inte gå till överdrift, att man håller på priciper benhårt, då blir det ju också "bara för att" fast på andra hållet.

Min gräns går när det handlar om en person som betett sig illa mot mig eller inte har någon som helst relation till mig, alls. Då känns det inte relevant att vara vänner på facebook, om man inte klarar av det i verkligheten så varför låtsas online? Dessa reflektioner har fört med sig att jag den senaste plockat bort lite personer från min vänlista, inte för att vara elak utan för att jag helt enkelt aktivt vill kunna välja vilka som ska läsa mina statusuppdateringar och vilka som ska få hålla koll på mitt liv. Innerst inne handlar det bara om mig själv, jag behöver inte bekräfta något .. för någon.

Vad tycker ni? Har det gått för långt eller är det trevligt att ha många vänner?

Nur är jag vuxen. Jag och de flesta i min situation, ungdomar som i år flyttat hemifrån alternativt börjat studera eller åkt till ett annat land, ja vi är alla vuxna nu. Det är ingen som betalar min hyra, ingen annan än jag. Det är ingen som säger åt mig att "Sofia, nu måste du köpa ett par skor, det är alldeles för kallt för de där" nej sånt märker vuxna själva. Igår tvättade jag alla mina smutsiga kläder, de är nu ihopvikta i min byrå, rena och torra. Varje dag planerar jag, handlar, och lagar mat. Jag har till och med skrivit ihop en budget för hur mycket jag får eller bör lägga på olika saker, mat, kläder, resor och andra prylar. Det är ingen aha-upplevelse utan en gradvis förändring. De senaste två åren, andra och tredje året på gymnasiet, har ju jag lagat och planerat mat större delen av veckorna själv. De senaste fyra åren har jag haft extraarbete, som snabbmatskassörska, cafébiträde och dansledare. Allt för att tjäna ihop egna stålar till det där som studiebidraget inte riktigt täckte. Jag ser fram emot den mentala, eller psykiska förändringen som jag kommer genomgå av att plugga på universitet. Att jag kommer att gå härifrån med en annan syn på världen är ett faktum, men även de svåra uttrycken och ett mer avancerat språkbruk, ett precist språk, som en jurist måste ha. Det ser jag fram emot att få utveckla.

Att växa upp är inte så farligt som jag trodde när jag var åtta, det är fortfarande en bra bit kvar men jag har kommit över rädslan att inte få leka på kalas eller fester, nu tycker jag till och med att de alla trevligaste festerna är de då jag får sitta ner med ett par trevliga kompisar och prata, skratta och äta gott. Jisses, jag låter verkligen som en vuxen också.

Men i denna vuxna värld är det trots allt en mycket stor lättnad att, varje dag som jag tar bussen hem, få säga "barn" och sträcka fram mitt jojokort, åka för åtta kronor vart jag vill i hela Lund, på en barnbiljett. Så befriande och underbart!

Jag sitter här och funderar över tatueringar. Jag tycker det är jättesnyggt till en viss gräns, jag har en liten och vill ha iallafall en, kanske två till. Grejen är att jag vet precis vad jag vill ha, det handlar inte om att bara ha fler utan, jag vet exakt vilken typ av tatueringar det isåfall ska vara. Självklart vill jag ha någonting till på ryggen för just nu tycker jag att min lilla g-klav med körsbärsblommor ser så ensam ut, jag vill ha en text som går i höjd med den jag redan har, och texten ska vara i skrivstil. Problemet här är att jag ännu inte kommit på någon text som jag känner WOW för, och då tänker jag inte heller göra den. Jag väntar helt enkelt tills jag kommer på något och sen ska jag nog tänka på det, vänja mig vid tanken ett par månader.

Den andra tatueringen jag VET att jag vill ha är en mängd körsbärsblommor, likadana som de jag har på skuldran faste nere på vaden. Den ska börja strax ovanför den lilla kulan ni vet, haha, fotknölen, och den ska vara i färg isåfall, inget grönt men det rosa och bruna ska vara med. Den andra är ju inte i färg men jag gillar det så just nu, som jag sa i April när jag gjort den, vi får väl se om jag fyller i den, är en liten matchbög och jag avskyr tanken på att stå där och inte kunna ha en klänning med bar rygg för att färgerna inte går ihop.

En text som jag tänker på men tyvärr är lite för kort är Sofia (såklart, ska nog inte ha någon annans namn där) på grekiska, mest för att jag tyckte S:et var så fint eller häftigt liksom. Såhär ser det ut - Σοφία

Men texten är som sagt för kort och om jag la till mitt andranamn så såg det ut som vanligt vilket inte blir så snyggt.

Jag slänger upp två bilder så ni får se, den jag redan har och så kanske ni ser ungefär hur jag tänkt texten ska gå, sen slänger jag up bilden med körsbärsblommorna som jag vill ha på vaden. Vad tycker ni?