Det gör så ont i kropp och själ, att inte veta om vi får hem lilla Tilda, att inte veta om hon kommer att överleva sjukdomen. Det är så orättvist att jag bara vill skrika rakt ut, hon är den snällaste och mestkärleksfulla katten någonsin, ska hon inte få bli äldre än två och ett halvt år? Jag vill gråta men det går inte riktigt, istället kommer tårarna på de mest olägliga ställen, i skolan, när jag måste plugga eller när jag sitter bland en massa andra.

Det värsta är att jag behöver fokusera nu, mer än någonsin, på min skola och mina studier och istället sitter jag mest och glor, känner oro och rädsla. Men jag hann börja lite med min lag igår, ska läsa mer i propositionen idag hade jag tänkt, ska se om jag kan svara på ett par frågor för hand innan jag skriver in det i promemorian som jag började på igår också.

Nu borde jag plocka ihop bäddsoffan och klä på mig, måste ju gå till tåget om tjugo minuter. Vi hörs när vi hörs kära läsare!